Så fel.

Fantastisk fredag. Tror jag gjorde hyfsat på provet i naturkunskapen, energi och sånt är ju trottsallt bra att kunna.

Kvällen har spenderats hos en kär vän, men kära vänner. Men du var där, du lyste upp hela stället och jag var nära att gå fram och krama och pussa dig men jag backade. Visste att jag inte fick göra det, längre. Det är så himla svårt. Ena sekunden känns det som jag har dig i mitt nät och du förstår vad du har gått miste om, men sen å andra sidan känns du bara som en helt annan person. Inte den jag lärde känna. Är detta negativt eller positivt? Pratade men en vän till både mig och dig. Han förstod allt jag kände, allt kändes så uppenbart och fel för honom. Han ser ju dig med mig och mig med dig, inte någon annan. Önskar du hade kunnat känna så som dina vänner gör. Livet skulle vara som en dans på rosor då. Men antar att livet inte ska vara så lätt. Jag tror ju på att allt som händer har en mening. Jag träffade honom genom ett fruktansvärt "monster", alltså tror jag allt det var meningen att jag skulle vara ihop med det aset för att sedan träffa dig, honom. DU visade mig vad äkta/riktig kärlek var. Känner att jag verkligen är stark, och det tycker folk också. Hoppas du också tycker det och ser hur mycket jag gör och försöker, för dig skull.

NU ska man krypa ner ensam, övergiven och kall i sin ännu kallare och tomare säng..
Känns så fel, allt känns så fel.
Tur att jag har sånna fina vänner som bara finns där, inte säger något(tills idag), det är så skönt att veta att jag har folk som bryr sig om mig även om du inte är en av dom. Men....

det känns så fel.