Nu sitter hon här igen, sårad och ledsen och tycker att livet är skit. Mascaran har runnit ut över de fina samhällsböckerna så anteckningarna är i princip omöjliga att läsa. Varför får hon inte bara vara glad, varför kan hon inte få bestämma en sak i sitt liv. Det som hon älskade mest i världen, varför kan hon inte få vara lycklig i alla sina dagar och bara skratta även när hon är hemma själv och ingen ser henne?
Varför måste hon falla ihop och gråta sig till sömns så många nätter i rad? Hon förtjänar inte det, Jag Vet Att Hon Inte Förtjänar Det så jag ska se till att hon inte gör det.

Jag vill vara lycklig och inte spela som alla andra. Jag vill ha ett leende på läpparna och mena det. Jag vill inte vara rädd för att gå hem just precis för att jag vet att där är jag ensam. Mitt rum är iskallt, finns ingen kärlek inget fint. Allt är suddigt och det enda som finns här inne är sårbarhet, ledsamhet och räddsla.
Jag vill bara ha det som förr, för 1 månad sen när ingenting hade förändrats och du kände inget annorlunda. Att det bara ska vara harmoni.
Gud, varför? Jag ber till dig varje dag, natt. Men får inga svar. Varför, är det jag som ska vara den som gråter mig själv till sömns och får falska förhoppningar?
Jag vet verkligen inte, vad gjorde jag i mitt förra liv?
Vill börja ett nytt liv, vill börja det liv som är efter detta. Och det nu